BUJUTSU - armed and unarmed combat
Under inbördeskrigens tid i feodaltidens Japan utvecklades
en rad kampkonster till fulländning. Den japanske yrkeskrigaren,
samurajen, ägnade sig från barndomen åt att lära
sig och ständigt förbättra dessa kampkonster, både
beväpnade och obeväpnade.
Samurajen behärskade framför allt en rad vapen (kobujutsu),
särskilt det japanska, böjda tvåhandssvärdet
katana (iaijutsu), smitt av två sorters stål, vasst
som ett rakblad. Men han var också en mästare med pilbågen
(kyu-jutsu), spjutet (so-jutsu), stridslien (naginata-jutsu) och
mindre (ibland dolda) vapen.
Samurajen utbildades i den skola, ryu, som föredrogs av den
klan han tillhörde. Varje skola hade sina tekniker för
den beväpnade eller obeväpnade striden, även om olika
skolor kunde specialisera sig på vissa former. Ett sammanfattande
namn på kampteknikerna var bujutsu (bu = kamp eller strid,
jutsu = konst, teknik eller kunskap). Krigarna kallades bushi (shi
= man).
Alla utom samurajerna - som närmast är att jämföra med vår adliga riddarklass under medeltiden - förbjöds att bära svärd och andra vapen. Samurajen hade rättigheter och skyldigheter som är svåra att förstå för den som lever i ett modernt samhälle. Han hade rätt att avrätta en person på stående fot redan för en förolämpning eller om man råkade nudda hans svärd.
Många av de tekniker samurajen använde i dåtidens
Japan är helt otänkbara som självförsvar i dagens
Sverige. Samurajen hade dock även en mycket hög moral och
styrdes av ett invecklat regelsystem hederskodex, bushido (krigarens
väg). Samurajen fick även lära sig blomsterarrangemang,
kalligrafi och zen meditation mm. som mental träning och för
att utveckla sitt intellekt.
Tokugawashogunatet isolerade Japan fullständigt från yttervärlden och kom att ligga långt efter Europa i såväl industriell som vetenskaplig utveckling. Detta urmodiga feodala system och mentalitet bevarades intakt ända fram till den 8 juli 1853 då amiral Matthew C. Perry seglade in i Tokyobukten med en stor amerikansk flottstyrka bestående av kanonbåtar, och tvingade japanerna att öppna sitt land och för första gången underteckna ett freds- och vänskapsfördrar med en västerländsk makt.
I en kampsituation kunde samurajen mista sitt favoritvapen, svärdet. Kanske ville han som den stolte adelsman han var, inte ens nedlåta sig till att använda några tekniker utan svärdet. Eller också behövde svärdsfäktningen kompletteras med andra angrepps- och försvarstekniker. Dessa obeväpnade system kom från 1600-talet att kallas för Ju-jutsu eller Yawara.
 De olika ryu undervisade i sina olika Ju-jutsu-system, och man
har räknat med att det under 1600-talet fanns över 700
olika Ju-jutsu-system.
Ju-jutsu betyder mjuk teknik eller följsam konst och härstammar
från feodaltidens Japan. Vissa arter har kvar den traditionella
prägeln medan andra har renodlats till idrotter.
De olika stilar hade dock en gemensam princip, att utnyttja principen
om ju. Detta ord kan översättas på många sätt.
Det vanligaste är mjukhet. Men ju kan också betyda flexibel
och syfta på förmågan att snabbt byta både
teknik och förhållningssätt. Ju bör dock tolkas
som ädel och syfta på principen att inte i onödan
tillgripa det för samurajen närmast heliga svärdet;
mjuk kan också uppfattas som motsatsen till hårt - som
stålet i svärdet.
Ibland skrivs begreppet jujutsu på engelska jiujitsu och
är ett västerländskt sätt att tolka namnet.
Ur jujitsu har sedan de moderna formerna judo och aikido renodlats.
Dessa, liksom några andra stridskonster kallas gemensamt för
"Budo" som kommer från samurajernas Bujutsu. Budo
betyder kampens väg och är ett sätt att uveckla sig
mentalt genom zen övningar där man tillämpar zens
principer på stridskonster. Modern Budo kallas för Gendai
Budo och omfattar alla kampkonster födda efter Meijirestaurationen
1866-1869 då de gamla, traditionella kampkonster (bujutsu)
kallas för Koryu.
Genom att zen utmönstrar den reflekterande tanken, så
att man handlar instinktivt i alla situationer, kunde zen krigarens
engagemang i striden bli fullständigt och utan hämmande
tankar. Han fick maximala möjligheter i alla avseenden och
därför blev det naturligt att träna stridstekniker
som zen-vägar (zendo) och som sorterar under rubriken budo.
Den övriga befolkningen som inte var samurajer, fick ett allt
större behov av att kunna försvara sig inte bara mot samurajer
utan även mot banditer, pirater och andra kriminella. Men de
fick inte bära några vapen alls.
Detta ledde till att folk på Okinawa började öva
med sina redskap som användes i det dagliga arbetet. Dessa
redskap gjorde att man var bättre rustad och kanske kunde överleva
en hotfull situation framför allt mot beväpnade angripare
och samurajer.
Konsten att hantera dessa redskap kallas för kobudo och kobujutsu
och teknikerna förfinades och utvecklades speciellt på
Okinawa och de övriga Ryukyu öar, söder om Japan,
mellan Taiwan, Kina och Japan.
Även vapenlösa tekniker, avsett för civilbefolkningen,
utvecklades kraftigt på Okinawa med inflytande framför
allt från Kina. Detta system för självskydd kallades
på Okinawa för Te, Ti, Tode (kinesiska handen) och till
slut karatejutsu.
Systemet presenterades i Japan för första gången
1916, där det blev väldigt populärt och började
senare kallas för karate (karate-do), "den tomma handen"
istället för "den kinesiska handen". Karate anpassades
sedan till det moderna samhället och även tävlingskarate
utvecklades då karate blev en populär idrott för alla
och intogs till idrottslektioner i alla skolor.
Vår Bujutsu bygger på flera traditionella japanska kampkonster, där de äldsta av dessa är flera hundra år gamla med rötterna i Kina och Okinawa, men i vår Bujutsu ingår även japanska och moderna självförsvarstekniker ur alla aspekter med utgångspunkten i taijutsu - obeväpnad strid.
Teknikerna i Bujutsu sträcker sig långt tillbaka i den japanska militära historien men också civilbefolkningens vilja att överleva i en hotfull situation i Kina och på ön Okinawa.
Kopplingen till slagfältet och samurajernas stridskonst är levande, men känslan av att möta en motståndare i strid är tidlös och det gör att Bujutsu även idag är en mångsidig, effektiv och intressant träningsform som passar alla som är intresserade av kampkonst, japansk kultur eller att kunna förebygga en hotfull situation samt i förekommande fall även försvara sig mot våldsamma och farliga personer.
I Bujutsu finns inga tävlingsmoment, den personliga utvecklingen finner du i själva träningen där den svåraste motståndaren är du själv.
Kaizenkai Bujutsu
är inte en kampkonst utan flera som kompletterar varandra såsom
Jujitsu, Iaido, Karate och Okinawa Kobujutsu
t ex.
|
Kontakta Oss
