GRADERINGAR

I slutet av varje termin är det gradering, sk bältes prov i de olika kampkonsterna karatejutsu, kobujutsu och iaido som tränas hos oss.

Alla som klarar graderingen får ett diplom och kan sedan fortsätta sin träning i en fortsättningsgrupp nästa termin. Vad man behöver kunna för respektive gradering kan du läsa om under respektive kampkonst.

Om man inte skulle klara av graderingen kan man försöka igen efter att har tränat lite mer.

För att kunna gradera behöver du en bujutsu gi som är en japansk typ av kimono -dräkt med svarta byxor, vitt jacka med stilmärken påsydda och med ett (vitt) bälte. Denna special designad dräkt är framtagen för oss och säljes endas via klubben. Dvs den går inte att köpa någon annanstans.

WTMAS är den internationella kampkonst -organisationen som kontrollerar och administrerar alla graderingar. För att bli behörig till att göra en graderingstest under WTMAS auktoriserat graderingsdomare skall du:

•  har betalat in alla aktuella tränings-/medlemsavgifter till din klubb
•  har betalat graderingsavgiften till instruktören senast 30 min innan graderingen
•  har lämnat in anmälan till instruktören senast 30 min innan graderingen samtidigt som du även visar upp ditt aktuella terminskort.
•  har lämnat in dina svar på ett eventuellt teoriprov i samband med anmälan
•  har varit aktiv och tränat regelbundet och seriöst under minst den tiden som det är krav för respektive grad
•  kan uppträda korrekt både i och utanför träningen som en värdig representant för din klubb, tränare och träningskamrater
•  ha på dig på graderingen, korrekta träningskläder för respektive kampkonst med eventuella märken påsydda
• ha med dig till graderingen din medlemsbok om du skall gradera dig i karate eller kobudo, samt ditt budopass och du skall gradera dig i iaido. Om du inte äger ett sådant få du det av oss vid din första gradering.

Stormästaren Inoue Motokatsu diplomerar sin svenska representant Leif Hermansson efter en framgångsrik gradering till 2 dan i både karate och Ryukyu kobudo 1979 i Japan

Din nästa gradering

Gradering är ett test där du har möjlighet att visa vad du lärt dig under terminen och om du är kvalificerat för nästa grad i form av ett nytt bälte.

Graderingen är också ett tillfälle för dig att få personligt feedback om hur det går för din träning, vilka tekniker du är bra på och vad du eventuellt behöver träna mer på.

Samtidigt kan dina instruktörer se hur de har lyckats att överföra kunskaper till dig och vad de behöver hjälpa dig mer med framöver. Graderingar är också ett sätt för klubben att kvalitetssäkra sin verksamhet då graderingar används som ett pedagogiskt system för att uppfylla de individuella delmål som varje elev har för sin utveckling och där även instruktören och klubbledningen kan kontrollera om för terminen uppställda mål har uppnåtts.

Att träna karate, kobudo eller iaido är en ständig kamp om att göra bättre ifrån sig varje gång det är träning. Man tävlar heller aldrig mot någon annan än sig själv genom att försöka bli bättre. Till slut är det dock alltid upp till den enskilde eleven att genom regelbunden och målmedveten träning uppnå de mål som man har satt för sin träning. Instruktörerna kan bara "visa vägen" och rätta till, men inte träna åt eleverna.

Att träna med kvalitet betyder att man tränar på ett sätt som ger resultat. Det betyder att man måste vara koncentrerat under hela träningen, träna hårt och med känsla och medvetenhet på vad man gör utan några störande element såsom onödigt prat eller lek t ex.

Att träna kampkonster, bujutsu är inte bara fysiska aktiviteter utan utvecklar dig även mentalt. Du tränar för att du mår bra av träningen, för att det är roligt och nyttigt och för att regelbunden träning gör att du kan leva ett friskare och bättre liv. Att träna bujutsu är ett sätt att leva!

Varför graderingar?

Delar av nedanstående text är klippt ur "Bluffarens guide till grader och graderingar" av Hanna Björk (http://kontaktsporter.wordpress.com/2008/04/27/bluffarens-guide-till-grader-och-graderingar/).

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan - första svartbältesgraden - på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil.

Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning.

Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig - vilket alls inte är självklart, så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i.

Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse

Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken.

Förvisso är det sant att man inom de flesta karatestilar får träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat.

Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver.

Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand.

Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem “rätt” - jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet.

Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Gradering är ett test där du har möjlighet att visa vad du lärt dig under terminen och om du är kvalificerat för nästa grad i form av ett nytt bälte.

Graderingen är också ett tillfälle för dig att få personligt feedback om hur det går för din träning, vilka tekniker du är bra på och vad du eventuellt behöver träna mer på.
Samtidigt kan dina instruktörer se hur de har lyckats att överföra kunskaper till dig och vad de behöver hjälpa dig mer med framöver.

Graderingar är också ett sätt för klubben att kvalitetssäkra sin verksamhet då graderingar används som ett pedagogiskt system för att uppfylla de individuella delmål som varje elev har för sin utveckling och där även instruktören och klubbledningen kan kontrollera om de för terminen uppställda mål har uppnåtts.

Att träna karate, kobudo eller iaido är en ständig kamp om att göra bättre ifrån sig varje gång det är träning. Man tävlar aldrig mot någon annan än sig själv genom att försöka bli bättre. Till slut är det dock alltid upp till den enskilde eleven att genom regelbunden och målmedveten träning uppnå de mål som man har satt för sin träning. Instruktörerna kan bara visa vägen och rätta till, men inte träna åt dig.

Att träna med kvalitet betyder att man tränar på ett sätt som ger resultat. Det betyder att man måste vara koncentrerat under hela träningen, träna hårt och med känsla och medvetenhet på vad du gör.

Att träna kampkonster, bujutsu är inte bara fysiska aktiviteter utan träning som utvecklar dig även mentalt. Du tränar för att du mår bra av träningen, för att det är roligt och nyttigt och gör att du kan leva ett friskare, bättre och längre liv.

Att träna bujutsu är ett sätt att leva!

Lycka till med din träning och gradering!

The History of Karate Belts and Ranks

By Wendell E. Wilson

Introduction

Modern-day students of karate generally assume that the ranking system of kyu (color belt) and dan (black belt) levels, and the various titles that high-ranking black belts hold, are, like the katas, a part of karate tradition extending back centuries. However, despite the fact that karate is indeed very old, the ranking system itself dates back only to the early 20th century. A look at the history and development of the current rank system will help us to put our own belt ranks in proper historical perspective.

Japanese Martial Culture

Japanese culture tends to be highly regimented and structured. Virtually any traditional art that you might wish to study in Japan, from flower arranging (ikebana) to calligraphy (shodo), comes with its own progressive series of formal ranks. So it is also with the martial arts.

Some early Japanese martial arts utilized a three-rank system which involved the awarding of certificates. The first, shodan, signified a beginner; the second, chudan, indicated middle rank; and the third, jodan, or upper rank, allowed the student to enter into the okuden, or secret traditions, of his school or style.

Another early system utilized a series of licenses called menkyo. The first rank, kirikami, was usually awarded after one to three years of training, and signified that the student had been accepted by his school as a serious practitioner.

After three to five more years the student was presented with a mokuroku, or written catalog of the system’s techniques. After two to ten more years the student finally received his menkyo, or license to teach. The menkyo might also specify one of several different possible titles indicating his position with the system’s organizational structure. The ultimate certificate was the menkyo kaiden, awarded to students who had mastered every aspect of the system. Some system headmasters awarded only a single menkyo kaiden in their lifetime, to the person they chose as their successor.

Okinawan Martial Culture

Karate, however, is of Okinawan origin rather than Japanese. The early Okinawans had existed for centuries under Chinese hegemony, gradually assimilating aspects of Chinese hard-style kung fu into their indigenous fighting style (called simply te, or “hand” fighting). Chinese empty-hand fighting had evolved as part of the Buddhist monastic tradition. Karate in Okinawa was passed on privately within families, from father to son, and was taught to members of the aristocracy and the police force to help guarantee control over the general populace.

Oftentimes, especially under Japanese occupation when the teaching of martial skills was prohibited, the training was carried out in secret, after dark, in enclosed private courtyards. Masters would select only a few students to teach, and charged no fee. A student’s progress was measured not by an assigned rank but by how many years he had studied, how much he had learned, and how well his character had developed. Nothing more.

Origin of the Color-Belt System

Speculative tradition proposes that belt colors (as indicators of rank) originated in a peculiar habit of washing all of one’s training clothes except the cloth belt. Thus as training progressed the initially white belt would first turn a dingy yellow, then a greenish yellow-brown, then a really dirty brown, and finally a repulsively filthy black. Eventually, so they say, this progression was formalized as the white, yellow, green, brown and black belt ranks. Well, it’s a nice story, but probably not true. Even so, some modern karate practitioners do not wash their belts, hoping to achieve a worn and rugged look as evidence of their years of hard training.

Others overwash their belts to get them looking worn-out sooner. And still others prefer to wear a new-looking belt at all times. It’s a matter of personal preference. In some rare cases a master will present his old and frayed black belt to his favorite student or successor, who will preserve it as a treasured memento and wear it as an emblem of pride and honor to his teacher. Although not traditional in Shuri-ryu, some schools encourage black belt holders to have their name (and perhaps also the name of their style) embroidered in gold Japanese characters on the end-lengths of their belt.

The kyu/dan system of rankings was actually devised around the turn of the century by a Japanese martial artist, Jigoro Kano (1860-1938). Kano had taken the samurai battlefield art of jujitsu or aikijutsu and modified it heavily so as to eliminate the really dangerous aspects and make it safe for practice as a sport. This new sport, judo, he introduced into Japanese grade schools and colleges. With so many new students, all in the highly structured public school environment, he decided that a grading and ranking system would help to encourage them, and would allow them to gauge their own progress.

There had always been interest in Okinawan fighting arts among the Japanese, but the Okinawans had long considered the Japanese to be foreign invaders and were not about to teach them all of their fighting secrets. Finally, however, karate came out of the closet when Anko Itosu (1830-1915) shocked the Okinawan martial arts community by initiating a program to teach karate to children in Okinawan public schools in 1901. Shortly thereafter, an Okinawan master named Gichin Funakoshi (1868-1957), a student of Itosu, decided it was time to bring a form of karate to Japan. He merged selected elements and modified selected katas from various Okinawan systems into a new style for “export” which came to be called shotokan (his nickname was “Shoto”). His purpose was to provide good exercise and character-building training for the Japanese (I guess he figured they needed it), not to teach them how to beat up Okinawans.

So in formulating his new style he altered many of the katas and techniques in terms of their practical fighting value, rendered them more defensive rather than offensive, eliminated entirely the kyusho-jitsu or nerve-striking training which Okinawan masters considered most dangerous and secret, and he also eliminated all use of held-held weapons. (Even today, shotokan tournaments have no weapons divisions.)

Funakoshi moved more or less permanently to Japan where he instituted karate training in 1922, and soon it spread to schools as the practice of judo had done. Funakoshi became closely associated with the aristocratic Jigoro Kano, and by the late 1930’s he had developed the modern karate uniform or gi as a lighter-weight version of Kano’s judo gi. He eventually decided that it would be appropriate to adopt the color-belt system for bestowing karate ranks on his students; this system was by then well established in Japanese martial arts, under the aegis of the Japanese Butoku-kai, the section of the Ministry of Education which was established in 1895 to oversee ranks and standards for kendo and judo. In 1903-1906 the Butoku-kai first bestowed the samurai titles of hanshi and kyoshi (what amounted to instructors’ licenses) on several kendo specialists; the title of renshi (a training apprentice) was added later.

The belt-rank system devised by Kano and accepted by the Butoku-kai consisted of six kyu (color-belt) grades, three white and three brown, and ten dan (black belt) grades. Funakoshi adopted this same system for karate after 1922, and on April 12, 1924, he awarded the first karate black belts and dan rankings to seven of his students: Hironori Ohtsuka (later the founder of Wado-ryu), Shinken Gima, Ante Tokuda, and four others named Katsuya, Akiba, Shimizu, and Hirose. At the time, Funakoshi himself held no rank in any martial art or system.

Standardizing Rank Requirements

In 1938 the Butoku-kai called upon all existing karate schools and styles to register for official sanctioning, and an important meeting was called for the purpose of standardizing rank requirements (something that had never been done!). Thus the various Japanese styles (Wado-ryu, Shito-ryu, Kushin-ryu, Japanese Kempo, Shindo-jinen-ryu, Gojo-ryu and Shotokan) were brought together under a single set of grading standards. Ironically, Funakoshi was awarded his renshi title by the board of the Butoku-kai, on which sat one of his own students, Koyu Konishi (who was Japanese by birth, an advantage the Okinawan Funakoshi did not share). Chojun Miyagi (1888-1953), the Okinawan founder of Gojo-ryu, was the first karate recipient of the title of kyoshi (master or “assistant professor”) from the Butoku-kai in 1937.

Post-War Organizations

World War II caused a major disruption in Japanese and Okinawan martial arts. Many masters had died during the war, the practice of martial arts was forbidden for a time by the American occupying forces, and the Butoku-kai was shut down. Each school was on its own, and the surviving leaders had to begin anew. In Okinawa the kyu/dan system was not yet well established, although some systems utilized at least the black belt. Following the war it finally became more widely accepted, leaving the problem of developing new sanctioning bodies to legitimize the ranks being awarded.

During the early 1950’s certification was accomplished through associations formed by the dojos in each style, including the Goju-kai, Shito-kai, Chito-kai, Shotokai, and the Japan Karate Association. Each formed a board and designated an officer who would have signature authority on rank certificates. Those recipients reaching a high dan ranking often went out and started their own new styles.

These groups usually cited affiliation to some higher authority or granting agency to legitimize their actions; the Japanese Ministry of Education was a favorite. Other new associations sprang up in Japan and Okinawa, becoming the ranking authorities for grantors as the Butoku-kai had been. High officers in these organizations usually assumed a rank for themselves based on criteria they had written.

Among the earliest was the All-Japan Karatedo Federation, initiated shortly after World War II by such headmasters as Funakoshi, Tsuyoshi Chitose (born in 1898 and still President as of 1993), Kenwa Mabuni, Gogen Yamaguchi and Kanken Toyama. The International Martial Arts Federation, launched in 1952, included judo and kendo as well as karatedo. It established a system involving ten black belt levels plus the titles of renshi, kyoshi and hanshi; many of the highest ranked modern masters received their ranks through this organization.

In Okinawa the kyu/dan system did not really become universal until 1956, when the Okinawa Karate Federation was formed. Chosin Chibana (founder of Shorin-ryu) was the first president; Chibana and Kanken Toyama were officially recognized by the Japanese Ministry of Education to grant any rank in any style of karate. This helped to end the Japanese discrimination against Okinawans in the granting of ranks and titles. For some years previous, the principle “system” used in Okinawa had simply been white belt for students and black belt for teachers.

In 1964 an organization arose which for the first time unified all existing styles of karate: the Federation of All-Japan Karatedo Organizations (FAJKO). The ranking standards set forth by FAJKO in 1971 ultimately became recognized by the International Traditional Karate Federation (ITKF) and are generally accepted worldwide. It includes only six color-belt levels; some systems add two to four more and the exact sequence of colors tends to vary from one style to another. But today essentially all karate systems, whether formally tied to FAJKO or not, conform more or less to the basic FAJKO criteria and standards. This includes the All-Okinawa Karate and Kobudo Rengokai (AOKKR, formed in 1967).

In the United States the principle certifying organization for Okinawan, Japanese and Korean karate was, for a long time, Robert Trais’s U.S. Karate Association.

This organization in the 1980’s boasted a membership of 425 American and 86 foreign karate schools in 56 countries. During its entire history it represented over 800,000 members. Following Trias’s death in 1989, the association disbanded into four smaller organizations. KoSho Shuri-ryu schools are now in the U.S.A. Karate Federation, formed in 1985, which became a member of the U.S. Olympic Committee, the Pan-American Union of Karatedo Organizations (PUKO) and the World Union of Karatedo Organizations (WUKO; now reorganized as the World Karate-do Federation). As of 1996 it represents about 15,000 karate practitioners.

Conclusion

Karate ranks are thus, historically, a rather modern construct imposed over an old martial art. They are important in the standardization of requirements which helps to maintain the integrity and value of systems based on tradition. However, it should never be forgotten that rank does not make the man. Within every rank there can be found a wide range of students whose skills vary dramatically, causing the observant karateka to sometimes wonder whether rank really guarantees much of anything. Achievement of rank should be considered as a side-effect of karate training and not a goal. The true goal is personal development, to “be all that we can be” at whatever rank level we may attain.

References

ANDERSON, G.E. (1994) An overview of the belt system. Handout, International Bujitsu Development and Research Foundation, Tucson Seminar, October 9, 1994, p. 8-9.

CORCORAN, J., and FARKAS, E. (1993) The Original Martial Arts Encyclopedia. Pro-Action Publishing, Los Angeles, 437 p.

DAY, J. (1993) The tradition of pride and humility. Dojo magazine, Spring 1993, p. 67-70.

DURBIN, W. (1995) The puzzling maze of ranks and titles: Shihan, Sensei, Soke, Shodan—what does it all mean? Black Belt magazine, vol. 33, no. 11 (November), p. 30-33, 134-135, 140.

HURST, G.C. III (1995) Ryuha in the martial and other Japanese arts. Journal of Asian Martial Arts, 4 (4), 12-25.

KIM, R. (1993) Tradition, standards, discipline. Dojo magazine, Fall 1993, p. 6-10.

SELLS, J. (1994) Karate-do and the black belt; how the masters got their ranks. Dojo magazine, Winter 1994, p. 14-19.

SELLS, J. (1995) Unante, The Secrets of Karate. Rank Designation Requirements, p. 407. Privately published.