Okinawa Karate Historia
karate Mästare
Kampkonster har mer än 4000-åriga rötter i Indien, Kina, Egypten och Grekland, där man i grottor funnit gamla ritningar och målningar föreställande olika kampövningar m.m.
Enligt legenden spreds kampkonsterna av buddistmunken Bodhidharma (Daruma på japanska), som på 500-talet kom från Indien till Kina för att förkunna zenbuddismen. Han lärde sina elever på klostret Shaolin (Shorin på japanska) fysiska träningsmetoder som kallades för " Shi pa lo han sho", för att de skulle få den styrka och tålighet som krävdes för att utöva den stränga disciplin som var en del av deras religion.
Bushi Matsumura tränade i Fukien Shaolin tempel i Kina
För länge, länge sedan, i ett land långt, långt borta, det bodde en pojke som - liksom de flesta pojkar i någon del av sitt liv - var inte helt nöjd med sig själv. Landet var vad vi idag skulle kalla södra Indien, Chennai. Men vid den tiden var området känt som Madras. Läs mer »
Dessa fysiska övningar skulle nämnas "De 18 Hands of Buddha" (Shi Pa Lou Han på kinesiska) och innehöll andningsövningar, stretchingar, styrkeövningar och olika kamp relaterade övningar. Den perfekta kombinationen som alla borde träna.
Den fysiska träningsmetoden vidareutvecklades och blev sedermera kallat för Quan Fa och som blev grunden till de flesta kampkonster som idag har många olika namn, som exempelvis Kung-Fu och Gong Fu.
Från Kina spreds detta till både Okinawa och till Japan
Där den bidrog till utvecklingen av Jujutsu vilket så småningsom ledde till Judo och aikido.Denna strids- och försvarskonst kom över till ön Okinawa genom handelsresande, munkar och sjömän, och blandades med de på ön redan befintliga teknikerna som där kallades för Te och Ti och som betyder hand.
Innehav av vapnen hade förbjudits av Okinawas kung, som på 1400 -talet tog över makten genom att vinna kriget mot de 2 andra kungar som regerade över dessa Ryukyu öar. Alla vapnen samlades ihop och låstes in ett hus där folk inte kom åt dem längre. Nu hade den vanliga befolkningen än större skäl av att utveckla sina kunskaper i hur man försvarar sig och sina närmaste. Även de olika redskapen kom till användning där endast den egna fantasin satte gränser för hur de olika föremålen kunde användas i kamp.
Under denna period blonstrade handeln på Ryukyu öarna, som låg strategiskt i bra läge mellan Kina, Japan, Korea och Taiwan. Det kom mycket folk från dessa länder till Okinawa och några av dem visade även sitt kunnande i kampkonster och som influerade starkt Okinawas egna kampkonst Te.
Alla dessa intryck av andra ländernas kampkonster påverkade Te och eftersom de flesta influenser kom från Kina dit Okinawas invånade hade goda relationer med, döpte man om sin kampkonst till Tode och Tote. To är tecknet for Kina och Tode betyder "Kinesisk hand".
Flera mästare i Okinawa åkte även själva till Kina där de i första hand i Fukien provinsen kunde lära sig mer om kinesiska kampkonster framför allt från stilen "White Crane" och "5 ancestral fist" -system.
Denna utveckling tog verkligen fart när även feodalherren Kagoshima förbjöd bruk och innehav av vapen för gemene man på 1600- talet efter att Japan hade invaderat Okinawa på endast 3 dagar 1609 med hjälp av de hårdföra och duktiga krigare, Satsuma samurajer.
Den japanske generalen Togugawa Ieysu var ÖB - överbefälhavare (Shogun på japanska) för japanska armen och vann det berömda slaget om Segikahara 21 oktober 1600. Han fick sedan i uppdrag av Kejsaren att slutföra det som hans företrädare Oba Nobunaga hade påbörjat, nämligen att föra samman det japanska kejsarriket. För att lyckas med detta var Shogun tvungen att stifta nya lagar för att få bättre kontroll över befolkningen.
Även samurajerna själva var tvungna att underkasta sig en hård kontroll, så till vida att även färgen av deras underkläder bestämdes av Shogunen och hans Bakufu - myndigheter.
Tokugawa Ieysu var också den första Shogunen från Tokugawa släkten, som kom att styra Japan tills den amerikanska generalen Perry 1853 steg i land för att med stöd av 4 st amerikanska krigsfartyg tvinga den japanska regeringen att öppna det japanska samhället för västländerna. 1609 var också början till en ny period i Japan, så kallad Edo-perioden, som varade ända till 1868.
Tode delades upp i 3 inriktningar beroende på vilken av de 3 största byar mästaren bodde i och fick heta Shuri-te, Tomari-te och Naha-te. Detta ledde senare till att det bildades 2 stilar när Tode blev Shorin-ryu (Shaolin på kinesiska) karatejutsu med inflytelse från Shuri och Tomari och karatejutsu från Naha fich heta Shorei-ryu.
En av de mest kända dokumenterade mästarna på Okinawa, som inte var kines, var Sakugawa Kanga (1733-1815 eller 1762-1843). Hans lärare hette Chinen Shichiyanaka och hans elever Chinen Pechin Yamashiro (1797-1881), Ginowan Douchi (1770-1842) och framför allt "Bushi" (krigaren) Matsumura Soken (1797-1901) blev grundaren för vår karatejutsu.
Bushi Matsumura tränade i Fukien Shaolin tempel i Kina
Med mästarna som Iwah, Annan, Chintou, Kanryo Uku, Wai Shin Xiang, Ason, Chanon, Ijuin Yashichiro men lärde sig även Jigen ryu kenjutsu i Japan.
Han jobbade såsom livvakt åt 3 olika kungar då han levde väldigt länge och hans främsta elever var Anko Itosu (1832-1915) Anko Yasutsune Azato (1827-1906), Matsumura Kosaku (1829-1898) Hanashiro Chomo (1869-1945) och hans sonson Nabe Matsumura (1860-1930).
Itosu och Azato fick sedan en elev Gichin Funakoshi(1868-1957).
När karatemästaren och skolläraren Gichin Funakoshi besökte Japan med några av sina vänner 1916, för att presentera Ryukyu -öarnas kampkonster - Tode, på inbjudan av japanska utbildningsdepartementet, visade han enbart vapenlösa tekniker, eftersom japanerna ändå tyckte att deras samurajsvärd (katana) och deras pilbåge var oövervinnliga. Funakoshi hade dock med sig en vapenmästare vid namnet Shinko Matayoshi (1888-1947).
Kampkonster visades offentligt för första gången i Japan 1922 av Gichin Funakoshi. Han gjorde flera uppvisningar där han visade bara vapenlösa tekniker som han tyckte var lämpligast att visas för allmänheten.
Han tog publiken med storm och fick massor av erbjudanden för att komma och undervisa på olika universitet och på Kodokan, judons "Mecka".
I Japan började folk kalla denna typ av kampkonster för karatejutsu och man ändrade även det kinesiska sättet att skriva (teckna) ordet karatejutsu från "den kinesiska handen" till "den tomma handen" 1929. Man ville så att säga "japanisera" det hela.
Funakoshi stannade i Japan för gott för att undervisa i karate, och 1936 startade han sin egen skola som hans elever sedan kallade för Shotokan, enligt hans eget smeknamn "shoto" (kan = dojo, hall).
Han fick starta sin träning av Toudijutsu (karatejutsu) i Kodokan, judons högkvarter då han blev vän med Jigoro Kano, grundaren av judo men även på Keio Universitet där han frågade Yasuhiro Konishi som var jujutsumästare och universitetets kendo lärare om han fick låna hans dojo.
Konishi sensei blev sedan en av de första elever till Funakoshi och de tränade tillsammans med Shinken Taira och Mabuni Kenwa.
I och med att Funakoshi fick så bra mottagande i Japan flyttade flera karatemästare efter honom för att öppna en karateskola eller för att undervisa i olika skolor och på universitet där man hade bytt ut den traditionella "skolgymnastiken" mot karate, kendo eller judo.Detta ledde även till att flera olika "stilar" föddes och karate spred sig över hela Japan först och främst genom olika universitet och skolor med även med hjälv av judo.
Detta resulterade att även andra mästare på Okinawa såg här möjligheter att kunna få mer jobb på fastlandet såsom karatelärere och då även 7 andra mästare följde Funakoshis exempel. Dessa var Gima Shinken, Mabuni Kenwa, Miyagi Chojun, Toyama Kanken, Motobu Choki, Chitose Tsuyoshi och Uechi Kambun.
De fick dock jobba hårt för att etablera sig då folk från Okinawa ansågs vara sämre och lägre i rang än japaner. Det blev inte lättare av att man hade en tjock, grötig dialekt i Okinawa, som var jobbig för japanerna att lysna på.
De gjorde uppvisningar och höll demonstrationer från Osaka i söder till Tokyo i norr och Motobu blev väldigt kändt i Tokyo när han knockade en stor rysk boxare inför hundratals åskådare som aldrig hade sätt Tode förut.
Till slut var det officiella Japanska Kampkonstrådet, Dai Nippon Butokukai, som styrde och administrerade all japansk kampkonst, tvungen att acceptera Tode som en japans kampkonst 1935, om den kunde strukturiseras och kallas för karate-do. Butokukai godkände då även de 3 första instruktörer och tilldelade de titeln Kyoshi (master instructor) för Yasuhiro Konishi, Chojun Miyagi och Ueshima Sannosuke.
Yasuhiro Konishi blev lärare i karate för Inoue Motokatsu, som i sin tur blev lärare för soke Leif Hermansson, grundaren av Kaizenkai Bujutsu Academy.
Under 1900 -talet då bujutsu hade blivit budo blev även kenjutsu kendo, iaijutsu iaido, jujutsu judo och nu även karatejutsu karatedo när man moderniserat de olika kampkonster och ändrat syftet för träning från att vara en konst i självförsvar till att vara ett sätt att utveckla sig mentalt men även idrott och tävling.
1940 -talet kom karate sedan till USA med hemvändande militärer som hade lärt sig det på Okinawa. 1950 -talet spred sig detta till Europa och till Norden kom karaten på -60 talet med hjälp av dåvarande Svenska Judoförbundet som senare fick heta Svenska Budoförbundet.
Den 1 januari 2010 blev Svenska Karateförbundet självständig då den bröt sig ur Svenska Budo- & Kampsportsförbundet med sanktion av Svenska Riksidrottsförbundet.
